Min historia…

Det här är min historia.
Och anledningen till att jag gör det jag gör idag.

Jag började läsa ekonomi på högskolan för att mina äldre bröder gjort det, men valde inriktning mot marknadsföring och beteendevetenskap. Jag är idag glad över att ha fått arbeta inom flera olika branscher genom åren, startat och drivit företag samt arbetat cirka 13 år inom bank och finans.

2016, när mina nära och kära började reagera på min vinkonsumtion, tyckte jag att jag var smart och gjorde det jag länge velat – jag startade ett företag som importerade vin från Champagne och Langhe i Piemonte, mina favoritdistrikt. Under nästan sju år höll jag vinprovningar för både privatpersoner och företag.

Men inombords mådde jag väldigt dåligt, och fasaden utåt började också falla. Inom mig fanns smärta, ilska, skam och ett starkt självhat. Det som syntes utåt var inte hela bilden. Det som pågick inombords var något helt annat.

Det är mycket som har hänt i mitt liv, och det fortsätter att hända saker. Jag ska försöka hålla mig till det som haft betydelse för min resa, mitt beteende och mina handlingar – sådant som ligger till grund för olika flyktbeteenden och i förlängningen missbruk och beroende. Det jag vet idag är att jag har en beroendepersonlighet, och det kan jag öppet säga.

Det viktigaste är att jag idag förstår varför. Det tog mig många år att förstå att mina beteenden inte uppstod av en slump – de var ett sätt att hantera något jag inte förstod då.

Jag inser idag att jag även haft ett sexmissbruk. Jag var bara 21 år när jag haft sexuella relationer med väldigt många kvinnor. Mitt självförtroende var enormt, men ingen visste att min självkänsla var helt obefintlig och att jag bara ville ha bekräftelse. Jag var vilse och ville bara känna mig älskad, om så bara för en liten stund.

Det jag sökte var inte det jag trodde – det var en känsla av värde, närhet och att få känna mig tillräcklig. Detta handlande är inget jag är stolt över idag, men det viktigaste är att jag är öppen med varför jag agerade som jag gjorde.

Fråga inte varför missbruket och beroendet – fråga varför smärtan.

Jag undvek spel i nästan hela mitt liv, för jag visste vad som skulle hända. Men till slut hände det ändå. Under en period spelade jag bort 130 000 kronor på fotbollsmatcher. Sista matchen jag spelade på satte jag 69 000 kronor på vem som skulle göra nästa mål, och sedan gick jag och la mig. Jag tittade inte ens på matchen – jag visste redan hur det skulle sluta.

Jag har alltid varit duktig med pengar. Jag började spara redan som 14-åring och byggde upp ett eget kapital över tid. Men under perioden från 2017 och framåt började jag ta allt större risker, vilket slutade med att jag förlorade nästan 1 400 000 kronor på en aktie. Alla mina tidigare principer försvann.

Min kognitiva förmåga var som bortblåst och ersattes av en kidnappad hjärna – en hjärna som bara sökte kickar och aldrig tänkte på konsekvenser. Det blev ett konstant flyktbeteende. Flykt från känslor, från tankar och från mig själv. Hjärnan gick hela tiden på högvarv och gav mig aldrig en lugn stund.

Det här handlade aldrig bara om pengar eller beteenden. Det handlade om att försöka fly från något jag inte förstod.

Jag har alltid haft stora sömnproblem, som eskalerade under de sista åren. Med sömnbristen kom också fler destruktiva tankar och självmordstankar. Skammen och det ständiga bruset i huvudet blev värre och värre.

Och så kom den dagen när inte ens mina favoritviner smakade gott. Då visste jag att det var illa.

Men istället för att stanna upp fortsatte jag i en destruktiv spiral. Till slut bestämde jag mig för att bara leva ett år till – sedan fick det vara nog. Jag var klar.

Jag nådde min botten, vaknade upp på morgonen efter en sömnlös natt och kontakt med psykakuten, rädd för mig själv och för att skada min familj mer med mitt galna beteende. Jag insåg att jag inte orkade längre.

Mina tankar handlade om att antingen ge livet en chans eller avsluta det. Jag är tacksam att jag valde livet.

Där och då förstod jag något jag aldrig tidigare hade förstått – ensam är inte stark.

Mina tankar om att ensam är stark ersattes av att jag inte klarar detta själv. Jag vågade be om hjälp, och det blev min räddning. För första gången i mitt liv kände jag att jag ville börja ta hand om mitt sinne och min kropp.

Det var inte styrka att klara allt själv. Det var styrka att våga be om hjälp.

Idag mår jag bättre än jag någonsin har gjort, även om jag fortfarande har dåliga dagar. Skillnaden är att jag idag kan hantera dem. Jag kan hantera motgångar, motstånd – men framför allt mina tankar och känslor.

Det är en enorm skillnad på att tro på allt man tänker och känner, och att förstå att man inte är sina tankar och känslor. Jag är idag den som är medveten om dem. Jag ser dem på ett annat sätt, som ett konstant flöde – som en flod som passerar, något jag kan iaktta snarare än styras av.

När jag slutade identifiera mig med mina tankar började jag förstå att jag faktiskt kunde påverka mitt liv.

Som med mycket annat i livet har jag alltid velat förstå. Jag började läsa allt jag kom över om missbruk och beroende, om kroppen utan alkohol och vad som händer i kroppen när vi använder alkohol och droger.

Ju mer jag lärde mig, desto tydligare blev det att inget av det här var slumpmässigt. Det fanns förklaringar.

Jag började förstå hur hjärnan fungerar, hur våra signalsubstanser påverkas och hur våra beteenden formas av både arv och miljö.

Jag behövde förstå för att sluta döma mig själv – och börja förändra mig själv.

Jag behövde också vara ärlig. Ärlig mot mig själv och mot andra. Jag har ofta sagt att man kan lura alla andra, men man kan aldrig lura sig själv.

Förändringen började inte när jag mådde bättre – den började när jag slutade ljuga för mig själv.

Vi bär alla på saker. Kroppen minns, även när vi själva inte gör det. Det vi har varit med om syns inte alltid utåt, men det påverkar oss mer än vi tror.

Ett trauma är inte bara det som har hänt oss, utan hur vi reagerar inombords på det som hänt. En skilsmässa kan vara ett trauma för ett barn. Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år. Jag minns att jag var ledsen, men samtidigt levde jag i den bubbla som ett barn ska få vara i – med fotboll, lek och vänner.

När jag var 10 år gammal blev jag utsatt för något som inget barn ska behöva uppleva. Jag förstod inte vad som hände då – jag bar det bara vidare.

Som barn förstår man inte – man anpassar sig.

Jag berättade aldrig för någon, varken mina föräldrar eller mina vänner. Jag bar på den skammen och den växande ilskan i nästan 40 år.

Det jag inte sa högt fortsatte att påverka mig i det tysta.

En sådan inre stress är inte bra för någon människa.

Men även om denna händelse har skapat mycket jobbiga tankar och dålig självkänsla under hela mitt liv så blev jag vid 32 års ålder ännu en gång varse om hur orättvist livet kan vara. Vi var på semester i Hurghada och hade en riktigt fin semester. Livet var bra – väldigt bra. Jag stormtrivdes på jobbet som kontorschef på Nordea och Lisen hade planer att köpa in sig i ett anrikt företag inom tyg- och tapetbranschen som hon älskade att arbeta med. Barnen var nyss fyllda 6 och 8 år.

Vår son lärde sig att simma under denna vecka. Jag ville avsluta semestern med att simma bland korallreven och Nemofiskarna och hade lovat barnen en fantastisk båtutflykt – en upplevelse för livet. Jag hade varit där tidigare och simmat med delfiner, ett av de finaste minnen jag bär med mig.

Paradiset förvandlades till en mardröm. Min fru dog i en hjärnaneurism, 31 år gammal, under vår snorkeltur bland korallreven och världen vändes upp och ner på ett ögonblick.

Det finns händelser i livet som förändrar allt – och som man aldrig riktigt blir densamma efter.

Vi kämpade i en timme med hjärt- och lungräddning. Vi turades om – jag, kaptenen och sjukvårdaren – men till slut sa han att det var för sent. Jag vägrade acceptera det och tvingade oss att fortsätta tills ambulansen mötte upp oss på stranden.

På sjukhuset kom en läkare ut och sa att hon skulle klara sig. Jag stod där i mina badshorts på klinkergolvet och tackade honom. I den stunden bestämde jag mig för att vara den bästa möjliga maken resten av våra liv.

Tretti minuter senare kom samma läkare ut igen. Den här gången med ett annat besked. Det gick inte att rädda henne.

Hopp vändes till förtvivlan och chock. Jag föll ihop på golvet. Det kändes som att livet tog slut där och då.

Den sorgen bar jag med mig länge – och den påverkade mig mer än jag förstod då.

Mitt vinintresse började redan vid 16 års ålder. Vid 21 började jag bygga en vinkällare som jag många år senare, 2023, sålde för över 300 000 kronor. De pengarna använde jag för att finansiera min utbildning till beroendeterapeut.

Det jag en gång byggde upp blev också en del av det som tog mig vidare.

Jag har i hela mitt liv älskat frukt – särskilt äpplen, vindruvor och mörka bär. Det var också en del av förklaringen till min fascination för vin, där man hittar alla dessa dofter och nyanser i olika former.

Men det fanns en frukt som jag alltid haft svårt för – banan. Jag har aldrig förstått varför.

Strax innan Lisen gick bort berättade min biologiska far en historia för mig. Han gick bort två veckor efter hennes död, 69 år gammal, efter ett liv präglat av alkoholberoende. Vi hade ingen nära relation, vilket i sig är en sorg.

Han berättade att jag som liten, mellan 2 och 3,5 års ålder, var hos en dagmamma. Jag har inga egna minnen från den tiden. Men en dag hämtade han mig oväntat och reagerade på att något inte stämde.

Han hittade mig till slut i duschen, ihopkurad i blöta kläder. Det visade sig att när hon tyckte att jag var jobbig satte hon mig i kall dusch och lät mig sitta där. Efteråt tvättade eller torktumlade hon mina kläder innan jag blev hämtad.

Hon hade också i princip bara gett mig en typ av mat – en frukt som innehåller mycket näring och är billig.

När jag fick höra detta föll allt på plats.

Kroppen minns.

Det var därför jag alltid haft en stark olustkänsla inför banan.

Idag har jag bearbetat detta. Jag kan äta banan utan problem. Det är inte min favorit, men jag känner ingenting när jag äter den.

Kroppen minns – även när vi själva inte gör det. Allting hänger ihop och påverkar oss, medvetet eller omedvetet.

Vi kan förändra beteenden och göra svåra erfarenheter till något vi lär oss av. Jag ångrar inte så mycket i livet. Det finns förklaringar till mitt beteende, men jag använder dem inte som ursäkter.

Det jag trodde var mina svagheter visade sig ha en förklaring – och när jag började förstå dem kunde jag också börja förändra dem.

Det enda jag ångrar är att jag inte valde bort alkoholen och drogerna tidigare.

Efter nästan 30 år av dålig sömn och en mage som inte fungerade tog det ungefär en månad för kroppen att återhämta sig, och cirka fem månader innan sömnen fungerade igen.

Idag, över 3,5 år nykter, vaknar jag nästan varje dag med ett leende. Nyfiken, tacksam och glad över en ny dag.

Jag vill inte dricka alkohol. Jag behöver inte dricka alkohol. Jag är tacksam över att jag slipper.

Det är inte perfektion – det är förändring. Och det räcker.

Idag har jag inte bara ett självförtroende, utan framför allt en självkänsla och en kärlek till mig själv.

Min fru Ella har sagt till mig:
“Du måste älska dig själv för att kunna älska andra.”

Hon har rätt. Och jag är djupt tacksam för henne och min familj. Hon har räddat mitt liv.

Och det är också därför jag idag arbetar med att hjälpa andra – inte bara med kunskap, utan med förståelse.

Förändring kan kännas omöjlig. Det är den inte.
Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Ge aldrig upp. Hjälp finns.
Våga be om den.

Kärleksfulla hälsningar
Markus

Min resa – från inre kaos till insikt

Jag vet hur det är när något börjar ta mer plats än man vill erkänna.

När det utåt ser fungerande ut, men där det inuti finns ett beteende som sakta förändrar vem man är, hur man mår och hur man lever.

Förändring för mig började inte med disciplin.
Den började med insikt.

Att förstå mina egna mönster på djupet.
Att sluta förhandla med mig själv.
Och att börja arbeta med förändring – på riktigt.

Idag använder jag både min egen erfarenhet och evidensbaserade metoder för att hjälpa andra att bryta mönster och skapa något hållbart.

För mig handlar det här inte bara om teori.

Jag vet hur det är att leva i mönster som tar över mer än man vill erkänna – och vad som krävs för att faktiskt bryta dem.

Idag kombinerar jag den erfarenheten med evidensbaserade metoder för att hjälpa andra att skapa verklig förändring.

Det finns två sätt att få lugn: det ena är att aldrig göra något man ångrar, det andra är att aldrig ångra vad man gör.

— August Strindberg (tillskrivet)